(SWE) Femme stil forever på Kvinnohistoriskt Museum 19 okt 2023
Den vanligaste frågan som personalen på Kvinnohistoriskt museum fått från besökare kring #metoo utställningen som jag gestaltade där är 'Varför rosa?'
Jag uppfattar det som att den underliggande, egentliga frågan är - 'Varför rosa -för ett så seriöst ämne?' Försökte svara på den frågan efter bästa förmåga när jag ombads hålla föredrag på muséet inom temat "feministisk formgivning".
Jag började med att berätta om min egen uppväxt och förhållande till både 'tjejstil' och till feminism och feministisk konst. Hade svårt att hitta en plats inom feminismen av en rad anledningar. En av dem estetisk. Och det fanns väldigt lite konst att hitta på biblioteket av kvinnliga konstnärer (det här var i början av internet)- det jag kunde hitta var framförallt 70tals feministisk konst - mycket vaginor och jag tyckte det var fult. Tyckte inte de kunde måla.
Berättade om två komedier som betydde mycket för mig som ung kvinna. Den första var Barbarella, en film som jag såg när jag just flyttat hemifrån vid 17 och som är en viktig referens i gestaltningen av utställningen på KVHM. Barbarella presenterade en utopi jag kunde skriva under på, och var en av de första komedier jag sett med kvinnlig huvudrollsinnehavare (9-5 och Big Business var de två andra). Den andra kom 2001: Legally Blonde. Identifierade mig med Elle Woods, då jag vid den tiden gick på konstskola och gjorde uppror mot vad jag tyckte var en inskränkt miljö genom att ta mig fram i korridorerna med rosa kläder, stora rasslande örhängen, stort blont hår och klackande högklackade.
Redogjorde för hur nya generationer kvinnliga brittiska konstnärer betydde mycket för mig, men att de inte diskuterades så mycket på konstskolorna (gick i Newcastle och sedan Glasgow). Man skulle på nåt vis förhålla sig till New York och en rad män- kritiker framförallt men även konstnärer- som formade nån sorts mer 'seriös' 'kanon'.
Hur kvinnliga konstnärer, samtida och historiska, fått mer plats sedan dess och är lättare att hitta även om konstvärlden fortfarande är skev.
Visade bilder på min konst och hur jag ser femininitet inte som ämne eller tema utan mer som ett material eller en grundstomme i min praktik.
Min tanke är ungefär: Om feminismen också nedvärderar femininitet- vem är den till för?
Jag presenterade den nya akademiska termen och grupperingen 'Critical Femininities' som inom 'Critical Theory' skapar nya intersektionella perspektiv på feministiska teorier och femininitet. Utgångspunkten är att diskursen om femininet även inom feminismen formats inom en maskulint formad kunskaps- tradition (som nedvärderar femininet) och att problemställningarna inom feminismen till stor del formats av vita medel/överklass-kvinnor och därmed är exkluderande.
Det är ironiskt att 'femmephobia' kommit upp som en term i och med 'no fats no femmes no asian' på gay dating sidor - inte i kontexten av den breda nedvärderingen av kvinnor där femininitet kopplas ihop med infantilitet, anti-intellektualism, som uttryck för att man är ett patriarkalt offer, att man är sexuellt tillgänglig m.m. m.m. Och att den senaste vurmen för hyperfemininitet eller 'femme' kommer från dragkulturen. Medan ikoner som Dolly Parton fått utstå enorm kritik- ofta från kvinnor - under hela sin karriär för hur hon lekt med femininitet och feminina attribut.
Slutligen presenterade jag två exempel på samtida konstnärer som skulle kunna presenteras som 'samtida kritisk femininitet': Pamela Council (USA) och Jonna Vasconcelos (Portugal).
Jag är väldigt seriös när det kommer till rosa.
Nedan:
1) Slide från presentation: viktiga stilinfluenser när jag var 10 och bodde i Wisconsin, USA
2) Detaljbild från utställningen jag formgav för Kvinnohistoriskt museum 2022 (Visas t.o.m. mars 2024)
Jag uppfattar det som att den underliggande, egentliga frågan är - 'Varför rosa -för ett så seriöst ämne?' Försökte svara på den frågan efter bästa förmåga när jag ombads hålla föredrag på muséet inom temat "feministisk formgivning".
Jag började med att berätta om min egen uppväxt och förhållande till både 'tjejstil' och till feminism och feministisk konst. Hade svårt att hitta en plats inom feminismen av en rad anledningar. En av dem estetisk. Och det fanns väldigt lite konst att hitta på biblioteket av kvinnliga konstnärer (det här var i början av internet)- det jag kunde hitta var framförallt 70tals feministisk konst - mycket vaginor och jag tyckte det var fult. Tyckte inte de kunde måla.
Berättade om två komedier som betydde mycket för mig som ung kvinna. Den första var Barbarella, en film som jag såg när jag just flyttat hemifrån vid 17 och som är en viktig referens i gestaltningen av utställningen på KVHM. Barbarella presenterade en utopi jag kunde skriva under på, och var en av de första komedier jag sett med kvinnlig huvudrollsinnehavare (9-5 och Big Business var de två andra). Den andra kom 2001: Legally Blonde. Identifierade mig med Elle Woods, då jag vid den tiden gick på konstskola och gjorde uppror mot vad jag tyckte var en inskränkt miljö genom att ta mig fram i korridorerna med rosa kläder, stora rasslande örhängen, stort blont hår och klackande högklackade.
Redogjorde för hur nya generationer kvinnliga brittiska konstnärer betydde mycket för mig, men att de inte diskuterades så mycket på konstskolorna (gick i Newcastle och sedan Glasgow). Man skulle på nåt vis förhålla sig till New York och en rad män- kritiker framförallt men även konstnärer- som formade nån sorts mer 'seriös' 'kanon'.
Hur kvinnliga konstnärer, samtida och historiska, fått mer plats sedan dess och är lättare att hitta även om konstvärlden fortfarande är skev.
Visade bilder på min konst och hur jag ser femininitet inte som ämne eller tema utan mer som ett material eller en grundstomme i min praktik.
Min tanke är ungefär: Om feminismen också nedvärderar femininitet- vem är den till för?
Jag presenterade den nya akademiska termen och grupperingen 'Critical Femininities' som inom 'Critical Theory' skapar nya intersektionella perspektiv på feministiska teorier och femininitet. Utgångspunkten är att diskursen om femininet även inom feminismen formats inom en maskulint formad kunskaps- tradition (som nedvärderar femininet) och att problemställningarna inom feminismen till stor del formats av vita medel/överklass-kvinnor och därmed är exkluderande.
Det är ironiskt att 'femmephobia' kommit upp som en term i och med 'no fats no femmes no asian' på gay dating sidor - inte i kontexten av den breda nedvärderingen av kvinnor där femininitet kopplas ihop med infantilitet, anti-intellektualism, som uttryck för att man är ett patriarkalt offer, att man är sexuellt tillgänglig m.m. m.m. Och att den senaste vurmen för hyperfemininitet eller 'femme' kommer från dragkulturen. Medan ikoner som Dolly Parton fått utstå enorm kritik- ofta från kvinnor - under hela sin karriär för hur hon lekt med femininitet och feminina attribut.
Slutligen presenterade jag två exempel på samtida konstnärer som skulle kunna presenteras som 'samtida kritisk femininitet': Pamela Council (USA) och Jonna Vasconcelos (Portugal).
Jag är väldigt seriös när det kommer till rosa.
Nedan:
1) Slide från presentation: viktiga stilinfluenser när jag var 10 och bodde i Wisconsin, USA
2) Detaljbild från utställningen jag formgav för Kvinnohistoriskt museum 2022 (Visas t.o.m. mars 2024)
