Föreläsning Umeå Konsthall (Swedish)
Utställningen Tillvaron som klot visade ett litet urval ur Umeå kommuns konstsamling. Jag och Mats Caldeborg deltog som representanter för nu levande konstnärer som var med i urvalet, och gjorde varsin presentation. Och konstvetaren Ann-Catrine Eriksson presenterade sina perspektiv på några av litografierna. Så roligt att få prata 'på riktigt', titta på verken igen och att lyssna på de andra talarna. Känner igen mycket av vad Mats vill åstadkomma i skulptur, och det var kul att höra Ann-Catrines analyser.
Jag var väl ringrostig efter pandemin!- så rusade igenom mitt manus. Det här är en kort version av det jag ville säga:
Dagens uppdrag är att prata om vitt verk 'Aaah' från 2018 och hur det relaterar till mina intressen och min praktik i stort. Verket är gjort av en taffligt slöjdad kåsa som jag hittade på loppis och tyckte synd om, och i kåsan har jag jobbat med lera och färg. I kåsan finns en mun med utsträckt tunga. Där man ska dricka är det istället en krävande mun. Det blir en sorts spegeleffekt eller ett 'studsande' som jag ofta återkommer till. Verket ska egentligen hänga i 'hångelhöjd'.
Den här veckan har jag vabbat med min dotter (mycket av det nu när de är hemma efter minsta nysning) så inför det här snacket har jag intensiv-umgåtts med en 4-åring. Jag brukar smygtitta på henne när hon leker. Hon ställer fram leksaker- dockor, gosedjur, och andra saker som får spela olika roller. Sen skapas dialoger mellan de här, ibland riktigt hettade diskussioner. Jag förstår att stora dramer spelas ut, och jag får bara insyn i en liten del. Iallafall så har jag tänkt att det jag håller på med i ateljén är för det mesta en vuxen variant av precis samma sak. Jag har också tänkt en del på hur dockor, miniatyrer, talismaner och så kallade 'icke bruksföremål' eller 'ofunktionella' föremål funnits i alla tider och kulturer. Och att de visst har en funktion. Har funderat lite på vad objekten jag arbetar med- som jag skapar och omskapar- har för funktion eller bruk för mig.
Min förståelse är att sådana här roll-lekar är en del i barns utveckling av empati. Processen att känna empati för en annan människa, är att dela upp sitt ego och placera en sårbarhet hos en annan. Ju mer medkänsla ju mer känsla på gott och ont. Det här uppdelandet är något som jag intresserat mig för och utforskat både i min konst och läst in mig på inom filosofi.
När jag skapar så handlar det ofta om en sorts 'avlastning'. Jag placerar ut frågor, känslor o.s.v. i fysiska saker så känns det bättre. Det är ungefär som när man har mycket att göra och man upprättar en att-göra-lista. Så känns det bättre sen. Det är lika mycket att göra men man kan släppa det lite. Så är det för mig. Det är nån sorts outsourcing av själslivet.
När jag kan förklara exakt vad olika verk handlar om de är de 'döda' för mig. Då har jag gått vidare och rett ut det jag höll på med. Medan de fortfarande är 'levande' så pågår en dialog, mellan objekten och mellan mig och objekten. Ann-Catrine pratade om allegorier och pekade ut syftningar till konsthistorien i Sven Xet Ericssons litografi. Konsthistorien är också alltid närvarande i den dialog som pågår i min ateljé. Mellan mina taffliga försök står konsthistoriens och framförallt måleriets giganter- ibland inspirerande och ibland skräckinjagande. Ofta med idéer om hur jag ska gå vidare, med regler som jag kan välja att följa eller bryta mot.
Emellanåt är objekten nån sorts besvärjelse. Det sjukaste och fulaste ska upp över ytan, så att de kan spricka som troll under solen. Där står de i ljuset och då blir det komiskt. När ett verk får mig att skratta rakt ut då brukar jag vara nåt på spåren. Det där gapskrattet bryter också tvivel som mina så kallade 'inre kritiker' sått. När jag skrattar vet jag att jag lyckats på nåt vis. Det är min bästa kompass.
Min känsla för verket Aaah nu är att jag gillar hur behändigt det är. Och jag unnar henne att leka med andra kompisar nu i kommunens samling.
Jag var väl ringrostig efter pandemin!- så rusade igenom mitt manus. Det här är en kort version av det jag ville säga:
Dagens uppdrag är att prata om vitt verk 'Aaah' från 2018 och hur det relaterar till mina intressen och min praktik i stort. Verket är gjort av en taffligt slöjdad kåsa som jag hittade på loppis och tyckte synd om, och i kåsan har jag jobbat med lera och färg. I kåsan finns en mun med utsträckt tunga. Där man ska dricka är det istället en krävande mun. Det blir en sorts spegeleffekt eller ett 'studsande' som jag ofta återkommer till. Verket ska egentligen hänga i 'hångelhöjd'.
Den här veckan har jag vabbat med min dotter (mycket av det nu när de är hemma efter minsta nysning) så inför det här snacket har jag intensiv-umgåtts med en 4-åring. Jag brukar smygtitta på henne när hon leker. Hon ställer fram leksaker- dockor, gosedjur, och andra saker som får spela olika roller. Sen skapas dialoger mellan de här, ibland riktigt hettade diskussioner. Jag förstår att stora dramer spelas ut, och jag får bara insyn i en liten del. Iallafall så har jag tänkt att det jag håller på med i ateljén är för det mesta en vuxen variant av precis samma sak. Jag har också tänkt en del på hur dockor, miniatyrer, talismaner och så kallade 'icke bruksföremål' eller 'ofunktionella' föremål funnits i alla tider och kulturer. Och att de visst har en funktion. Har funderat lite på vad objekten jag arbetar med- som jag skapar och omskapar- har för funktion eller bruk för mig.
Min förståelse är att sådana här roll-lekar är en del i barns utveckling av empati. Processen att känna empati för en annan människa, är att dela upp sitt ego och placera en sårbarhet hos en annan. Ju mer medkänsla ju mer känsla på gott och ont. Det här uppdelandet är något som jag intresserat mig för och utforskat både i min konst och läst in mig på inom filosofi.
När jag skapar så handlar det ofta om en sorts 'avlastning'. Jag placerar ut frågor, känslor o.s.v. i fysiska saker så känns det bättre. Det är ungefär som när man har mycket att göra och man upprättar en att-göra-lista. Så känns det bättre sen. Det är lika mycket att göra men man kan släppa det lite. Så är det för mig. Det är nån sorts outsourcing av själslivet.
När jag kan förklara exakt vad olika verk handlar om de är de 'döda' för mig. Då har jag gått vidare och rett ut det jag höll på med. Medan de fortfarande är 'levande' så pågår en dialog, mellan objekten och mellan mig och objekten. Ann-Catrine pratade om allegorier och pekade ut syftningar till konsthistorien i Sven Xet Ericssons litografi. Konsthistorien är också alltid närvarande i den dialog som pågår i min ateljé. Mellan mina taffliga försök står konsthistoriens och framförallt måleriets giganter- ibland inspirerande och ibland skräckinjagande. Ofta med idéer om hur jag ska gå vidare, med regler som jag kan välja att följa eller bryta mot.
Emellanåt är objekten nån sorts besvärjelse. Det sjukaste och fulaste ska upp över ytan, så att de kan spricka som troll under solen. Där står de i ljuset och då blir det komiskt. När ett verk får mig att skratta rakt ut då brukar jag vara nåt på spåren. Det där gapskrattet bryter också tvivel som mina så kallade 'inre kritiker' sått. När jag skrattar vet jag att jag lyckats på nåt vis. Det är min bästa kompass.
Min känsla för verket Aaah nu är att jag gillar hur behändigt det är. Och jag unnar henne att leka med andra kompisar nu i kommunens samling.
